Vi hade i alla fall tur med vädret...

El Chantel och Fits Roy

Än en gång har vi haft en fantastisk tur med vädret på en helt fantastisk plats!

Den lilla byn El Chantel ligger insprängd i en dal, precis där höga bergväggar kantar sidorna. Bakom bergväggarna reser sig ett massiv med flera torn; höga, smala toppar som uppkäftigt och inbjudande blickar ut över nejden. Den största och häftigaste av dem alla är berget Fitz Roy. Det har nästan släta sidor där det ligger ovanför en av alla glaciärer i området, som föresten heter Glaciärernas nationalpark.

Fits Roy bestegs för första gången så sent som 1959. Några misslyckade försök hade gjorts innan, och efter dess är det bara ett fåtal personer som har lyckats. Det är ett av de svåraste bergen i världen att klättra, framför allt på grund av den starka vinden och att det ofta är dimmigt och/eller nederbörd som gör det omöjligt att forsera.

Vi kom hit i förrgår, och hade en och en halv dag att njuta av denna ofantligt vackra plats. De flesta av oss nöjde oss med att promenera i byn den första eftermiddagen och utforska någon av alla de små restaurangerna på kvällen. Här har funnits bosättningar sedan urminnes tider, men det ser man inte längre några spår av längre. Byn har vuxit upp, och växer, runt de allt större turistmängderna, klättrare och vandrare, som kommer hit. Alla byggnader är nya och de har faktiskt lyckats bygga en riktigt mysig stad, med små hus i många olika utföranden.

Bara några hundra meter från stan finns de närmaste klätterklipporna, de ”små” – som alla är betydligt högre än det allra mesta man kan klättra i Sverige. Stället är kort sagt ett paradis för  klättrare, både glaciär- och klippklättrare.

Nu var det ju inte klättra vi skulle göra, utan vandra, om vi ville. Jag gjorde en kort tur på cirka två timmar – med en betagande utsikt över massivet. Sedan satt/låg jag på stranden till fjällsjön Laguna Capri i flera timmar tillsammans med Åsa, Elin och Kajsa. Vi hade det riktigt, siktigt skönt i solen.

För sol hade vi som sagt. Det drog in några moln mitt på dagen, men det var ingenting med tanke på att dessa toppar är dolda i moln de allra flesta dagarna om året. Vi hade som sagt tur med vädret. Igen.

Och så såg vi stora örnar och en condor. Inte illa.

Grusvägar

Nu sitter vi i bussen igen. Det är alltså fredag den 24/2 när jag skriver det här. Vi har en lång bussdag framför oss, och detsamma blir det i morgon. I övermorgon är vi framme i Bariloche som blir vårt nästa stopp och det sista i Argentina.

Det är grusväg. Igen. Men inte vilken grusväg som helst. Det är tvättbräda täckt med småsten. Dessutom verkar det som om det ska vara så hela dagen. Och kanske i morgon... Suck.

Landskapet är oförändrat stäpp. Inte hela tiden alldeles platt, men nästan. Hela tiden alltså. Det är miltals mellan gårdarna och några större samhällen lär vi inte komma till överhuvudtaget. Och jag trodde att norra Norrland var glesbefolkat. Här snackar vi hundratals mil, nästan utan bebyggelse. Det är ingen överdrift att säga att man tycker att man sett tillräckligt av stäppen nu...

Å andra sidan är det helt kart värt det, eftersom vi kommer till så fantastiska ställen. Och vi ser suristrutsar, de små alltså, och de ser så lustiga ut när de springer. En och annan guanaco och några rävar ser vi också.

Efter middag

Vi har kört på bra i två dagar. Längre söderut var vägarna hemska i många långa mil och det gick väldigt långsamt, men tydligen gick det ändå snabbare än det gjorde förra året. Det är vägarbete längs så gott som hela vägen och de hade uppenbarligen hunnit asfaltera ganska långa sträckor under året, för Marcos planering att det skulle ta två och en halv dagar att köra till Bariloche visade sig vara för ooptimistisk. Vi kommer att komma fram redan i kväll, och slipper alltså en planerad bushcamp. Det blir skönt med en dusch.

Landskapet är nu lite grönare. Det är inte bara stäpp längre, och där det är det växer det en del halvhöga buskar och till och med ett och annat träd. Vi är inne i anderna igen och omges av berg, även om de inte är så höga just här.

Byarna är större och ligger tätare. Samhällena är små städer och det finns lite service igen. Men för att ge lite perspektiv på det här med ödemark, så kan jag berätta att man får in hela Sverige på längden i Patagonien och minst två gånger på bredden. Jaja, okej, nu gissar jag lite, jag vet faktiskt inte hur stort det egentligen är. Men det är helt klart gigantiskt - och det bor inte ens en halv miljon människor på hela området. Fatta nu att jag menade allvar när jag skrev att jag trodde norra Norrland var glesbefolkat!

Det har varit ett vulkanutbrott för en tid sen i Chile, inte långt från Bariloche dit vi ska. Där blev det stora problem med asknedfall och de har inte hunnit åtgärda allt än. Bland annat blev vattensystemet förstört på campingen där vi skulle bo, och det finns ännu inga fungerande duschar och toaletter där. Därför ska vi i stället bo på en camping som ligger drygt 5 km utanför stan. Rosa Bussarna har inte bott där förut, så vi vet inget om hur det är, men det går i alla fall bussar in till stan och man kan ju alltid ta en taxi. Det ska faktiskt bli roligt att komma till en stad igen efter all natur. Trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det!

En hälsning till Catarina

Morenoglaciären - så magnifik

När vi var i Ushuaia skrev jag att det var resans höjdpunkt dittills. Sedan dess har vi varit på två helt fantastiska platser. Så nu vet jag inte längre. Eller rättare sagt; det går inte att utse någon höjdpunkt. Alla upplevelser är bäst på något sätt.

Nåväl, efter Torres del Paine åkte vi vidare till den lilla staden El Calafate. Det är en trevlig stad med ett myllrande folkliv. För bara några år sedan bodde det bara 5000 personer där. Nu är det nästan det dubbla. Staden växer så det knakar, och det beror på en enda sak: den enorma glaciären Perito Moreno, som ligger sju mil därifrån, på och mellan några toppar i Anderna.

Vi åkte dit över dagen igår. Morenoglaciären är 30 x 5 km, 60 meter hög över vattenytan och 100 meter tjock under ytan. Varje dag rör den sig två meter per dag i snitt i mittpartiet och cirka 25 cm på sidorna. Det ojämna rörelsen skapar stora sprickbildningar som skapar hög tornliknande formationer.

Att det överhuvudtaget kan finnas glaciärer i området, som ligger lika långt från sydpolen som London gör på Nordpolen, och dessutom på så låg höjd som 200 möh, beror på det är så hög nederbörd och luftfuktighet där. Det regnar eller snöar 355 dagar per år, och kommer vanligen sex meter snö per vinter. Om en snörik vinter följs av en kall sommar, växer glaciären mycket det året. Att det snöar mycket beror i sin tur på att medeltemperaturen inte är hög. Det finns ju ingen varm ström som värmer upp, som golfströmmen gör i Europa.

Man kommer glaciären nära och kan se den från olika höjder. Det är en makalös upplevelse. Man blir förstummad över naturens magnifika skaparkraft och upprymd när glaciären kalvar och stora isblock lossnar och faller i vattnet med ett bedövande brak, följt av en massa plask och vågskvalp.

Glaciärvandring

Åtta av oss deltog i en guidad glaciärvandring som tog en och en halv timma. Vi gick sakta på fullständigt säkra delar av isen, så det var ingen utmaning varken fyskiskt eller psykiskt, men det var en helt otrolig känsla att gå där, känna hur stegjärnen höll en kvar även i de brantaste partierna och inte minst överväldigas av de vackra och fascinerande isformationerna och den vackra isblå färgen. Det blev en dag att bära med sig i många år!

Dessutom: med ett snitt på tio nederbördsfria dagar per år lyckades vi komma dit en dag när det var helt molnfritt och ovanligt varmt!

Nu när jag skriver har vi åkt vidare. Vi åker norrut och anderna sträcker majestätiskt ut sig till vänster. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har sett bilder på dessa berg och tyckt att de ser helt fantastiskt vackra ut. Nu kan jag bara säga en sak: jag kunde aldrig föreställa mig HUR vackra de faktiskt är! Det är makalöst.

Om jag bara kommer till någon bättre internetuppkoppling någon dag, så ska jag lägga in bilder. Fast de kommer förstås inte att göra vekligheten rättvisa.

Och så en personlig hälsning till Catarina: Kämpa på med skolan! hälsar farsan.

Torres del Paine

Torres del Paine

Vi sitter i bussen igen och har lämnat det fantastiska Torres del Paine, De blå tornen (torres = torn på spanska, paine = blå på det indianspråk som pratades här en gång i tiden), som man hade sett så många gånger på bilder och nästan inte trott att de verkligen finns. Men det gör de, och nu har jag varit där. De reser sig i pompa och ståt, mitt i ett fantastiskt högfjällslandskap med snö och glaciärer på bergssluttningarna. Vandringen upp till deras fot är lång och rätt brant. Det tog på att gå och jag bestämde mig tidigt för att inte gå ända fram, eftersom jag bedömde att jag skulle behöva mer tid än vi hade. Åtta stycken gjorde det dock och de hade naturligtvis en episk upplevelse.

Själv känner jag mig helt nöjd med den vackra delen av vandringen som jag och några andra gjorde, även om jag inte såg ”tornen” på lika nära håll som de som gick ändra fram.

På kvällen grillade vi igen och jag satt kvar länge vid elden innan jag kände mig tillräckligt trött för att sova..Jag behöver ju mindre sömn än de flesta.

En annan sak som jag behöver mindre av än de flesta är värme! Jag har ju kommit till den glada åldern när man har inbyggd centralvärme och det har verkligen visat sig under dessa dagar när de flesta har på sig fleecetröjor och varma jackor och jag kör med linne och barbent, och ändå är för varm mest hela tiden. Ganska skönt faktiskt att inte behöva pylsa på sig.

Mot El Calafate

Nu är det måndag morgon den 20 februari och vi är alltså på väg igen. Nästa ställe blir El Calafate. Det innebär att vi ska tillbaka till Argentina.Det blir femte gången jag åker in i Argentina!

Från El Calafate ska vi åka till den stora Morenoglaciären. Det ser jag fram emot! Anderna levererar, det är ett som är säkert! Vilket fantastiskt vackert landskap. Tror banne mig det slår Norge! (Om man nu kan jämföra...)

Ska man klaga på något så är det möjligen vägarna. Den här delen av världen är så gott som helt asfaltsförgäten. Visserligen är grusvägarna breda och förhållandevis fina, som avverkningsvägar i Norrland, fast rakare och bredare. Men de är som tvättbrädor och förståss väldigt dammiga. Fast just nu, exakt när jag skrev förra meningen blev det asfalt! Hurra!

Tillägg en stund senare: Den asfalten varade inte länge. Bara ett par hundra meter.

Framme i Torres

Kall natt

Det är lördag morgon (18/2). Vi har sovit vid en jättemysig bensinmack (Jo det finns faktiskt sånna!) och kafeteria, som ägs av en trevlig familj. De skulle på fest, men låt oss vara i kafeterian ändå innan vi la oss. Det var kallt på kvällen och under natten sjönk temeraturen till 1,4 grader. Jag frös redan innan jag la mig och fick inte upp kroppstemperaturen på hela natten. Låg där och tyckte synd om mig själv och tänkte att jag har aldrig frusit så här mycket i hela mitt liv. (Vilket inte alls är sant, jag har frusit mycket värre många gånger, men det kom jag inte ihåg just då...) Tänkte också att jag skulle gå ner från taket och lägga mig i bussen, men tanken på att kliva ur sovsäcken kändes ännu värre, så jag låg kvar och led.

Men nu är allt på topp igen! Den inbyggda centralvärmen är i funktion igen, det har regnat lite, men nu skiner solen. Den sydchilenska stäppen är platt men vacker, bergen är mörka i bakgrunden och jag älskar den här sketna bussen!

Vackrast i världen?

Jag har sett många vackra platser och har varit på flera ställen som varit den vackraste platsen jag någonsin varit på, men nu verkar det som första platsen tagits i besittning av en ny plats. Vi är i Torres del Paine i södra Chile och jag säger bara en sak: man blir förstummad! Vilka bergsformationer! Vilken fantastisk skönhet naturen bjuder. Det finns inte ord.

I kväll har vi grillat och haft en riktigt mysig hemmakväll vid bussarna. Med de fantastiska fjällen i förgrunden var de en fantastisk upplevelse. Folk sjunger, pratar och trivs i största allmänhet. Livet är underbart.

I morgon blir det en vandring i det övervälmande landskapet. Jag tror det blir en dag att minnas resten av livet.

Underbara Ushuaia - la fin de la monde (världens ände)

Äntligen online igen!

Internetuppkopplingarna har varit urusla sedan vi var i Ushuaia, och jag har inte kommit in på bloggen. Men nu verkar det bättre, så nu blir det några inlägg på en gång.

Jag börjar med att berätta om dagarna i Ushuaia, världens sydligaste stad. Vi var där från tisdag 14/2 - fredag 17/2.

Höjdpunkt

Ushuaia visade sig vara resans höjdpunkt!  Hittills, ska jag väl tillägga, för vi har ju nästan halva resan och många upplevelser kvar.

Jag hade egentligen inga särskilda förväntningar på Ushuaia. Hade nog en vag och omedveten föreställning mig nog en utspridd bebyggelse med små plåthus med få fönster.

Det var helt fel. Ushuaia är en härlig stad med 100 000 innevånare. Den ligger på en brant fjällsluttning vid Beaglekanalen. Längs de branta backarna ligger fina hus i glada färger. Det är en blandad, skojig arkitektur, med äldre och nyare hus intill varandra.

Utbudet av affärer är stort. Det finns flera restauranger med riktigt god och vällagad mat. Det finns flera mysiga pubar med hög stämning på kvällen.

Men det bästa av allt är naturen. Staden är omgiven av spetsiga tusenmeterstoppar. På sluttningarna växer skog som slutar vi vattnet.

Ushuaia är ett paradis för vandrare, klättrare och andra äventyrare, både sommar och vinter. På vintern är det fantastisk skidåkning här, liksom isklättring, hundspann och andra snöaktiviteter. Härifrån utgår också alla antarktikresor.

Jag blev stormförälskad i denna stad, som dessutom har en mycket intressant historia som börjar för minst 7000 år sedan med yamanesindianer som flyttade runt längs kanalen och levde framför allt på att jaga sjölejon. De levde ostörda ända tills portugiserna dök upp långt senare.

Sedan kom kolonisationstiden när alla indianer utom några få dödares och de som fick leva skickades norrut som slavar. När kolonisationstiden var över följde en rad konflikter.

Under landets diktatortid deporterades revolutionära studenter från Buenos Aires och andra städer till Ushuaia, där många fänglsades eller försvann.

Senare regeringar har lockat människor till staden med höga löner i aluminiumfabriken och erbjudanden om ett stycke mark och ett hus. Numer är turismen den största näringen och många har flyttat dit för de fantastiska möjligheterna till friluftsliv och det behagliga vinterklimtatet vid havet. (Det blir aldrig kallare än -15.)

Det finns såklart mycket, mycket mer att berätta om Ushuaias historia, till exempel Charles Darwin var där och inspirerades till evolutionsteorin när han åkte på Beaglekanalen.

I hans kölvatten åkte också vi på en helt fantastisk båttur i onsdags. Vi körde till små öar med tusentals fåglar, framför allt olika skarvar. Med den lilla båten kunde vi komma riktigt nära, utan att störa dem. Bland fåglarna låg också små kolonier med sjölejon, som vi också kom väldigt nära.

Sedan rundade vi Beagleskanalens signum, fyren i västra infarten och slutligen lade vi till vid en ö där vi gick i land och fick lära oss lite både om den intressanta floran i kanalområdet och om yamanesindianerna. Vi gick också upp till toppen på ön och begajstrades av den majestätiska utsikten över kanalen och de höga fjäll med snö och glaciärer, som omger den åt alla håll.

Smaragdsjön

Vid 5-tiden samma kväll åkte Åsa, Kajsa, Sandra, Linus, Niklas och jag till Laguna Esmeralda. Det är en liten sjö som ligger insprängd mellan höga fjäll som sluttar brant mot vattnet. Den som har varit i Trollsjön vet vad jag menar; det var en tvillingupplevelse att komma dit, när man varit i Trollsjön flera gånger, som jag.

För att komma till Laguna Esmeralda vandrar man genom vacker terräng i 5 km. Det är ömsom skog och ömsom myr och under stor del av tiden vandrar man längs en å (jokk på ren svenska) som rinner från sjön.

Det går uppåt men är inte brant. Efter den sista uppförsbacken ser man plötsligt sjön som bara ligger där och är vacker. Klart grön med de höga bergen alldeles intill.

Det var som sagt en tvillingupplevelse med Trollsjön och för första gången på hela resan tänkte jag på vad jag gjorde veckorna innan jag åkte hemifrån; sökte jobb i Abisko!

En härlig vandring var det och på vägen tillbaka fick vi se bävrar i ån. De hade antagligen precis stigit upp och höll på och käkade bara några meter framför oss.

På kvällen gick vi och åt på stans lammspecialistrestaurang. Vi fick en middag som jag sent ska glömma! Stora härliga nygrillade bitar av lamm som smakade fantastiskt. Och så snart det blev slut på fatet kom de med mer.

Första kvällen

Nu inser jag att jag inte har skrivit om första kvällen. Då gör jag väl det nu, även om det blir i ”fel” ordning.

Vi kom ju dit i tisdags eftermiddag och det som kändes viktigast just då var att duscha. Vi bodde på ett trevligt vandrarhem mitt i stan, där vi bodde i sexbäddsrum med våningssängar.

Efter en kort promenad för att bekanta oss lite med stan och köpa biljetter till båtturen, gick Åsa, Niklas, Lars-Åke och jag och åt på en restaurang som hade de godaste ryggbiffar man kan tänka sig. Sedan träffades de flesta av oss på en irländsk pub inte långt från vandrarhemmet, där det var proppfullt med folk och riktigt trevligt.

Eldslandets nationalpark 

I torsdags åkte jag tillsammans med fyra andra, till Eldslandets nationalpark, där vi gick en fyratimmars skogsvandring längs en sjö med höga berg i bakgrunden.

När vi kom tillbaka till stan gick Niklas och jag en liten sväng på stan och köpte bland annat argentinsk choklad som vi smakade på kvällen. Efter det blev det ett par pubbesök för mig.

Ja det var Ushuaia, en stad som jag hoppas jag kommer att besöka igen. Om inte annat för att åka till Antarktis!

Nu är det fredag och vi har åkt vidare. För ett par timmar sedan åkte vi in i Chile och nyss åkte vi färjan över Magallan sund. Då fick vi se svartvita delfiner. Jättevackra simmade de graciöst omkring. Jag kommer inte ihåg vad arten heter. Nån som vet? Annars får jag väl kolla upp det vid tillfälle.

Om busslivet

Ifall det är någon som funderar på att åka med Rosa Bussarna eller någon som i största allmänhet skulle vilja veta hur det är, så tänkte jag berätta det nu när vi ändå har en till lång bussdag.

RB:s upplägg är att man åker ganska långa sträckor och på det sättet ser stora delar av de länder man reser i, samt stannar på vissa väl valda intressanta platser i några dagar, innan man fortsätter till nästa ställe.

På många resor är det två bussar som kör tillsammans. Ibland kan det vara fler. Man bor och åker i en av bussarna och i den stannar man hela tiden. Man blir alltså en bussgrupp i den stora gruppen. Om man vill kan man i och för sig åka med den andra bussen någon gång, men sina grejer och sin sovplats har man hela tiden i samma buss.

Hur många man är varierar mellan resorna. På Afrikaresan som jag gjorde förra året var vi 30 stycken i varje buss. På den här resan är vi nu 35 stycken, 16 i den här bussen och 19 i den andra.

Åldrarna är blandade. Vi är mellan 20 och 70. På Afrikaresan var den yngste 19 och den äldste 82. Det är ganska jämn fördelning mellan kvinnor och män. Några är par och några kompisar, men de flesta reste iväg själva.

Personalen är fem stycken. Reseledaren, tre chaufförer tillika mekaniker och en matansvarig.

Även om de flesta åker utan kompis så behöver man aldrig vara ensam, om man inte väljer att vara det. Alla är nästan alltid intresserade av att göra saker tillsammans med andra, och man hittar snabbt dem man trivs bäst med. Det betyder dock inte att det blir en massa fasta smågrupper, utan man kan välja att hänga med vem och vilka man vill.

Inne i bussen har alla en egen liten lplastlåda för att ha sina saker i. Lådan har man på hyllan ovanför sätena. Resväskan har man på ett särskilt ställe och en ryggsäck kan man ha under något säte. Sovsäckar och andra nattgrejer har man på en särskild plats under dagen.

Det blir rätt trångt med grejer i bussen, men det funkar bra om alla plockar undan sina saker när de inte använder dem. På den här resan är det inte så trångt som det var på Afrikaresan där vi var så många, så alla har förhållandevis gott om utrymme för sina grejer. MEN; Även om det här låter välordnat så är det grejer överallt och en del letar alltid sina saker! Det är sådant man får ha tolerans med på en sådan här resa.

Hög tolerans och hänsyn krävs det att man är beredd att visa. Samtidigt får man räkna med att det finns minst EN som man kommer att uppleva som den mest egocentriska och hänsynslösa person man någonsin träffat. Så var det på förra resan och så är det på den här. Sådant får man klara av att leva med.

I gengäld får man en massa nya, härliga, underbara vänner som man delar en mycket speciell och minnesvärd del av livet med. Det sociala livet är roligt, med många glada skratt och tokigheter, men också med mycket närhet och värme. Och en och annan romans.

På många RB-resor är festandet ganska intensivt, på andra, som den här, är det inte särskilt stort, även om det dricks en hel del alkohol varje dag. Väljer man att inte göra det, så är det så klart helt okej. Men om man har problem med att andra dricker ofta och ibland mycket i ens sällskap, ska man nog välja en annan resa. Nu ska detta inte missförstås; det är ett, i mitt tycke, mycket måttligt drickande på den här resan.

När vi är på något av resmålen gör man vad man vill på dagan och nätter. Besöker de ställen man vill se och uppleva, åker på egna utflykter, går och äter där man vill och går ut på kvällarna om man vill det. Ibland ordnas det någon gemensam utflykt, men man kan alltid välja att inte följa med. Det mesta gör man med några av reskamraterna. Ibland kanske man väljer att gå någonstans själv.

På några ställen, framför allt i de större städerna, bor man på enkla hotell eller vandrarhem. Då delar man rum med två eller några stycken. I övrigt är det bussen och campingplatser som gäller. Då sover man antingen i bussen eller på busstaket under en presening. Madrasserna är sköna och 90 cm breda. Man sover jättegott på taket. Inne blir det för varmt, enligt mig. Andra tycker förstås tvärtom.

Beroende på hur många man är på resan, kan det vara nödvändigt att man delar madrass. De flesta ligger då skavföttes och även det går mycket bättre än man tror. På den här resan är det dock gott om plats och de flesta har aldrig behövt dela madrass. På Afrikaresan var det tvärtom.

Överlag är standarden på duschar och toaletter hög på rastplatser, bensinstationer och campingar. Vi har bara stannat längs vägen för kisspaus några få gånger. I Afrika var det helt annorlunda.

Vi äter en del mål vid bussen. Den som är matansvarig planerar och handlar. Vi är uppdelade i matlag som hjälper till att göra i ordning en dag var. Det blir några gånger under hela resan. Varje buss har också ett taklag som sätter upp och tar ner preseningen och lägger ut/tar in madrasserna på taket när vi kommer till en ny plats eller ska åka vidare.

En annan sak som vi hjälps åt med är att ta ut och ställa in alla bord och bänkar som vi sitter vid när vi äter. Vi har också eget ansvar för att hålla bussen städad, så vi sopar den minst en gång per dag.

Bussdagarna fördriver vi med att prata, spela kort, läsa, skriva, sova och njuta av omgivningarna. Ibland är det bussfest, fast det har inte varit mycket av den saken på den här resan. I alla fall inte jämfört med Afrikaresan.

Med jämna mellanrum stannar vi, antingen för att äta, tanka eller bara kissa.

Om det här låter förskräckligt eller alldeles underbart vet jag inte. Antagligen beror det på den som läser. En sak är i alla fall säker; jag gillar det här sättet att resa. Det passar mig på flera sätt. Men självklart finns det för- och nackdelar - precis som med alla andra sätt att resa. Troligen är det inte den sista Rosa Bussresan jag gör.

Två och en halv bussdagar

Jag hade tänkt ligga in bilder nu, för jag tyckte uppkopplingen här verkade bra, men jag har inte tålamod att vänta på dem, så det får bli bara text ett tag till. Om inte annat så kommer jag att lägga in bilder när jag kommit hem!

Här lägger jag nu i stället in det jag skrivit under två och en halv bussdagar genom södra Argentina.

Söndag morgon

Det blev en lätt middag på en restaurang nära campingen i går och sedan en tidig kväll, det vill säga vid halv 12-tiden. Idag var det frukost klockan sex och avfärd klockan sju. Målet är Ushuaia, världens sydligaste stad, längst ner på Eldslandet.

Det blir en lång resa, närmare bestämt 178 mil. Det innebär tre bussdagar genom den patagoniska stäppen. Den första delen som vi kör igenom nu på morgonen är platt, platt, platt. Inte ett träd bryter av de låga buskarna som breder ut sig hektar efter hektar.

Två bushcampar och tre bussdagar (eller förhoppningsvis 2 ½, om allt går smidigt) blir en ny erfarenhet. Det enda jämförbara jag har gjort var 1 !/2 dagar genom Namiböknen. Det blev aldrig långtråkigt – fast å andra sidan var jag då fascinerad över hur varierande en öken kan se ut. Det kan man inte säga om den patagoniska slätten. Den ser exakt likadan ut överallt. Fast en och annan guanaco ser man i alla fall. Och på ett sätt är det ju också fascinerande att ett så enormt stort område kan vara så platt och lika. Sedan tror jag förstås att den långa resan kommer att vara målet värt.

Fast nu ska jag väl tillägga att det jag nyss skrivit inte är helt sant. Med långa mellanrum passerar vi någon liten stad. Det finns tre lite större städer på vägen till Ushuaia och några mindre samhällen. Städerna och byarna ligger ofta i närheten av ett mindre område med kuperad terräng. I och runt staden har man planterat träd. På tal om det,  så såg vi en björk inne i Puerto Madryn. Nu går det visserligen mot sensommar här, men det är ändå ingen överdrift att säga att jag har sett björkar som ser mer välmående ut.

Vägen är spikrak i mil efter mil. När det kommer någon enstaka böj eller liten backe, så är det varningsskyltar så att man inte ska glömma att svänga! Trots att landet är så öde med sådana avstånd mellan samhällena, så är det förvånansvärt mycket trafik. En hel del långtradare förstås, men också en och annan landsvägsbuss och fler personbilar än man vanligen möter mellan Pite och Älvsbyn.

Och vad gäller vädret så är det varmt men blåser ganska hård vind. Soligt och inte ett moln.

Nu är det senare på eftermiddagen. Vi har passerat ett kuperat område där de båda oljestäderna Comodoro Rivadaria och Caleta Olivia ligger. Här finns stora oljefyndigheter som gör Argentina självförsörjande av olja. De exporterar även en del till Chile.

Längs vägen ser man oljepumpar som tar upp oljan. Den transporteras sedan i nergrävda pipelines till raffinaderierna i de båda städerna.

Landskapet är platt igen, men ibland ser man mindre bergskedjor som är alldeles platta. Mjukare berg har eroderats bort av den kraftiga vinden och ett hårdare, plant berg ligger i dagen. Jag funderar på om det är någon slags skiffer.

Paragonian sunset blues

Klockan är drygt halv tio och vi har sett ännu en fantastisk solnedgång över stäppen. Himlen färgades klart orange och den stora gula solen sjönk snabbt bakom horisonten. I bussen spelade vi tung blues, därav den poetiska titeln på detta stycke.

Måndag morgon 13/2

En ny bussdag har börjat. Det var 12 grader på morgonen och har blåst antarktisvindar hela natten. Jag frös på busstaket. Vi steg upp tidigt och fick en vacker soluppgång till frukost.

I övrigt började bussdagen inte så bra. Den ena bussen behövde tankas. Ronny, vår chaufför, bedömde att vi inte skulle komma de 12 milen till nästa mack, på den diesel som fanns kvar. Den andra bussen hade en tredjedels tank kvar. Det fanns ingen diesel på macken där vi stod över natten, men det skulle komma en leverans tidigt på morgonen, sa de på kvällen.

På morgonen visade det sig dock att det inte kom någon tankbil och att den inte skulle komma förrän vid 11-12-tiden. Då beslutade de att fylla vår buss med det som fanns i extradunkarna. Sagt och gjort. Busarna startades och vi skulle precis börja köra när Edvin, den andra chauffören, såg att mätaren på den bussen visade nästan tom tank. Han kollade tanken, och mycket riktigt; den var nästan tom och bussen måste ha blivit slangad under natten.

Vi kollade de andra två mackarna i staden, men ingen hade någon diesel så här på måndag morgon.

Nu kör vi i alla fall och hoppas att vi kommer ända fram till nästa mack.

Vädret är fin men det är fortfarande rätt kyligt. Fast det är vinden som är värst, och den lär vi ju få leva med nu i några veckor. Exakt just nu stod det tre guanacor vid vägkanten. För en stund sedan såg jag en liten kanin springa över vägen.

Vi har kommit in i Eldslandet, den sydligaste provinsen. Landskapet är nästan lika platt som tidigare. Det finns inte ett enda träd och marken är torr.

Kväll

Klockan är strax efter halv 7 och vi åkte in i Chile för en stund sedan. Det tog väldig tid att passera gränsen. Först ska de stämpla allas pass och tulldeklarationer, och det tar förstås sin tid, men sedan kollade de bussarna med hundar som är tränade på att upptäcka färsk mat av allt slag, frukt, grönsaker, honung, mjölk, kött mm. Inget sådant får man ta in i landet. På det sättet anser de att de skyddar landet från allehanda smittor.

Nåväl, nu är vi igenom i alla fall och kör nu mot Magellan sund som vi snart ska åka över med färja. Här är landskapet småkuperat. På marken växer nästan bara gräs, och det är gult den här årstiden. Endast en kort period på vintern är det grönt. Man ser någon enstaka buske och där det finns bebyggelse finns det också en del träd.

Alla hjärtans dag

Det är tisdag morgon. Vi körde länge igår kväll för att ta igen lite tid som vi tappat på grund av att den ena bussen strular lite.

Färden över Magellan sund tog cirka 25 minuter. Det är smalt just där färjan går över, men mycket bredare och stort på båda sidorna, så man hade en falsk känsla av att man såg både Atlanten och Stilla havet. Men det var alltså ”bara” ett sund mellan dem.

Sedan tog två timmars grusväg vid. Vägen genom den här delen av Chile leder inte till något samhälle i landet, utan enbart till Argentina.. Därför bryr de sig inte om att förbättra den. Eftersom den inte ligger i Argentina bryr inte heller de sig om att göra något åt den. Det skumpade rätt häftigt. Fast jämfört med en norrbottnisk tjälskadad väg var den fin.

Vi stannade längs vägen på en plats som på morg onen visade sig vara mycket vacker; mitt på en stor hed omringad av böljande kullar. Fåren gick och betade på behörigt avstånd. Varmt var dock något det inte var. Fyra grader och blåsigt. De flesta valde att sova inne i bussen, men fyra av oss vindskyddade taket så gott vi kunde och klädde oss varmt innan vi kröp ner i sovsäckarna. Jag sov gott.

Nu har vi åkt in i Argentina igen. Gränsdragningen här är ju märklig, på grund av kriget mellan länderna på 1860-talet, när engelsmännen stödde Chile och lyckades tvinga av Argentina den lilla landbiten vi nyss kör igenom, för att de ville ha tillgång till Magellan sund.

Här är det grässtäpp. Inga buskar, men en och annan liten by eller gård. På de enorma ytorna betar kor och får och en och annan häst. Jag har sett en lama och en räv på morgonen. I går stod det suristrutsar (små strutsar, jag vet inte vad arten heter, men de ser ut som vanliga strutsar men är hälften så stora och heter suri på spanska) och flamingofåglar längs vägen. Vi har också sett flockar med en ganska stor gåsliknande fågel.

Nu är det knappt 30 mil kvar till Ushuaia. Vädret är fint, men enligt väderprognosen ska kylan och blåsten hålla i sig. Tur man är van!

Vi närmar oss Ushuaia

När det var ungefär tio mil kvar till Ushuaia började höga, vackra fjäll visa sig. Innan dess hade vi åkt igenom ett område med gammal, trolsk skog.

Landskapet blev vackrare och vackrare. Snart körde vi mellan fascinerande spetsiga och skogsklädda 1000-meterstoppar med stora klarblåa sjöar nedanför. Bresathtaking. Orden räcker inte att beskriva, men det påminner mycket om Norge (fast med andra slags träd. På marken växer dock samma röllekor som hemma) Vi är inte framme än, men redan nu känns den långa resan värd sitt pris.