Vi hade i alla fall tur med vädret...

El Chantel och Fits Roy

Än en gång har vi haft en fantastisk tur med vädret på en helt fantastisk plats!

Den lilla byn El Chantel ligger insprängd i en dal, precis där höga bergväggar kantar sidorna. Bakom bergväggarna reser sig ett massiv med flera torn; höga, smala toppar som uppkäftigt och inbjudande blickar ut över nejden. Den största och häftigaste av dem alla är berget Fitz Roy. Det har nästan släta sidor där det ligger ovanför en av alla glaciärer i området, som föresten heter Glaciärernas nationalpark.

Fits Roy bestegs för första gången så sent som 1959. Några misslyckade försök hade gjorts innan, och efter dess är det bara ett fåtal personer som har lyckats. Det är ett av de svåraste bergen i världen att klättra, framför allt på grund av den starka vinden och att det ofta är dimmigt och/eller nederbörd som gör det omöjligt att forsera.

Vi kom hit i förrgår, och hade en och en halv dag att njuta av denna ofantligt vackra plats. De flesta av oss nöjde oss med att promenera i byn den första eftermiddagen och utforska någon av alla de små restaurangerna på kvällen. Här har funnits bosättningar sedan urminnes tider, men det ser man inte längre några spår av längre. Byn har vuxit upp, och växer, runt de allt större turistmängderna, klättrare och vandrare, som kommer hit. Alla byggnader är nya och de har faktiskt lyckats bygga en riktigt mysig stad, med små hus i många olika utföranden.

Bara några hundra meter från stan finns de närmaste klätterklipporna, de ”små” – som alla är betydligt högre än det allra mesta man kan klättra i Sverige. Stället är kort sagt ett paradis för  klättrare, både glaciär- och klippklättrare.

Nu var det ju inte klättra vi skulle göra, utan vandra, om vi ville. Jag gjorde en kort tur på cirka två timmar – med en betagande utsikt över massivet. Sedan satt/låg jag på stranden till fjällsjön Laguna Capri i flera timmar tillsammans med Åsa, Elin och Kajsa. Vi hade det riktigt, siktigt skönt i solen.

För sol hade vi som sagt. Det drog in några moln mitt på dagen, men det var ingenting med tanke på att dessa toppar är dolda i moln de allra flesta dagarna om året. Vi hade som sagt tur med vädret. Igen.

Och så såg vi stora örnar och en condor. Inte illa.

Grusvägar

Nu sitter vi i bussen igen. Det är alltså fredag den 24/2 när jag skriver det här. Vi har en lång bussdag framför oss, och detsamma blir det i morgon. I övermorgon är vi framme i Bariloche som blir vårt nästa stopp och det sista i Argentina.

Det är grusväg. Igen. Men inte vilken grusväg som helst. Det är tvättbräda täckt med småsten. Dessutom verkar det som om det ska vara så hela dagen. Och kanske i morgon... Suck.

Landskapet är oförändrat stäpp. Inte hela tiden alldeles platt, men nästan. Hela tiden alltså. Det är miltals mellan gårdarna och några större samhällen lär vi inte komma till överhuvudtaget. Och jag trodde att norra Norrland var glesbefolkat. Här snackar vi hundratals mil, nästan utan bebyggelse. Det är ingen överdrift att säga att man tycker att man sett tillräckligt av stäppen nu...

Å andra sidan är det helt kart värt det, eftersom vi kommer till så fantastiska ställen. Och vi ser suristrutsar, de små alltså, och de ser så lustiga ut när de springer. En och annan guanaco och några rävar ser vi också.

Efter middag

Vi har kört på bra i två dagar. Längre söderut var vägarna hemska i många långa mil och det gick väldigt långsamt, men tydligen gick det ändå snabbare än det gjorde förra året. Det är vägarbete längs så gott som hela vägen och de hade uppenbarligen hunnit asfaltera ganska långa sträckor under året, för Marcos planering att det skulle ta två och en halv dagar att köra till Bariloche visade sig vara för ooptimistisk. Vi kommer att komma fram redan i kväll, och slipper alltså en planerad bushcamp. Det blir skönt med en dusch.

Landskapet är nu lite grönare. Det är inte bara stäpp längre, och där det är det växer det en del halvhöga buskar och till och med ett och annat träd. Vi är inne i anderna igen och omges av berg, även om de inte är så höga just här.

Byarna är större och ligger tätare. Samhällena är små städer och det finns lite service igen. Men för att ge lite perspektiv på det här med ödemark, så kan jag berätta att man får in hela Sverige på längden i Patagonien och minst två gånger på bredden. Jaja, okej, nu gissar jag lite, jag vet faktiskt inte hur stort det egentligen är. Men det är helt klart gigantiskt - och det bor inte ens en halv miljon människor på hela området. Fatta nu att jag menade allvar när jag skrev att jag trodde norra Norrland var glesbefolkat!

Det har varit ett vulkanutbrott för en tid sen i Chile, inte långt från Bariloche dit vi ska. Där blev det stora problem med asknedfall och de har inte hunnit åtgärda allt än. Bland annat blev vattensystemet förstört på campingen där vi skulle bo, och det finns ännu inga fungerande duschar och toaletter där. Därför ska vi i stället bo på en camping som ligger drygt 5 km utanför stan. Rosa Bussarna har inte bott där förut, så vi vet inget om hur det är, men det går i alla fall bussar in till stan och man kan ju alltid ta en taxi. Det ska faktiskt bli roligt att komma till en stad igen efter all natur. Trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det!