Två och en halv bussdagar

Jag hade tänkt ligga in bilder nu, för jag tyckte uppkopplingen här verkade bra, men jag har inte tålamod att vänta på dem, så det får bli bara text ett tag till. Om inte annat så kommer jag att lägga in bilder när jag kommit hem!

Här lägger jag nu i stället in det jag skrivit under två och en halv bussdagar genom södra Argentina.

Söndag morgon

Det blev en lätt middag på en restaurang nära campingen i går och sedan en tidig kväll, det vill säga vid halv 12-tiden. Idag var det frukost klockan sex och avfärd klockan sju. Målet är Ushuaia, världens sydligaste stad, längst ner på Eldslandet.

Det blir en lång resa, närmare bestämt 178 mil. Det innebär tre bussdagar genom den patagoniska stäppen. Den första delen som vi kör igenom nu på morgonen är platt, platt, platt. Inte ett träd bryter av de låga buskarna som breder ut sig hektar efter hektar.

Två bushcampar och tre bussdagar (eller förhoppningsvis 2 ½, om allt går smidigt) blir en ny erfarenhet. Det enda jämförbara jag har gjort var 1 !/2 dagar genom Namiböknen. Det blev aldrig långtråkigt – fast å andra sidan var jag då fascinerad över hur varierande en öken kan se ut. Det kan man inte säga om den patagoniska slätten. Den ser exakt likadan ut överallt. Fast en och annan guanaco ser man i alla fall. Och på ett sätt är det ju också fascinerande att ett så enormt stort område kan vara så platt och lika. Sedan tror jag förstås att den långa resan kommer att vara målet värt.

Fast nu ska jag väl tillägga att det jag nyss skrivit inte är helt sant. Med långa mellanrum passerar vi någon liten stad. Det finns tre lite större städer på vägen till Ushuaia och några mindre samhällen. Städerna och byarna ligger ofta i närheten av ett mindre område med kuperad terräng. I och runt staden har man planterat träd. På tal om det,  så såg vi en björk inne i Puerto Madryn. Nu går det visserligen mot sensommar här, men det är ändå ingen överdrift att säga att jag har sett björkar som ser mer välmående ut.

Vägen är spikrak i mil efter mil. När det kommer någon enstaka böj eller liten backe, så är det varningsskyltar så att man inte ska glömma att svänga! Trots att landet är så öde med sådana avstånd mellan samhällena, så är det förvånansvärt mycket trafik. En hel del långtradare förstås, men också en och annan landsvägsbuss och fler personbilar än man vanligen möter mellan Pite och Älvsbyn.

Och vad gäller vädret så är det varmt men blåser ganska hård vind. Soligt och inte ett moln.

Nu är det senare på eftermiddagen. Vi har passerat ett kuperat område där de båda oljestäderna Comodoro Rivadaria och Caleta Olivia ligger. Här finns stora oljefyndigheter som gör Argentina självförsörjande av olja. De exporterar även en del till Chile.

Längs vägen ser man oljepumpar som tar upp oljan. Den transporteras sedan i nergrävda pipelines till raffinaderierna i de båda städerna.

Landskapet är platt igen, men ibland ser man mindre bergskedjor som är alldeles platta. Mjukare berg har eroderats bort av den kraftiga vinden och ett hårdare, plant berg ligger i dagen. Jag funderar på om det är någon slags skiffer.

Paragonian sunset blues

Klockan är drygt halv tio och vi har sett ännu en fantastisk solnedgång över stäppen. Himlen färgades klart orange och den stora gula solen sjönk snabbt bakom horisonten. I bussen spelade vi tung blues, därav den poetiska titeln på detta stycke.

Måndag morgon 13/2

En ny bussdag har börjat. Det var 12 grader på morgonen och har blåst antarktisvindar hela natten. Jag frös på busstaket. Vi steg upp tidigt och fick en vacker soluppgång till frukost.

I övrigt började bussdagen inte så bra. Den ena bussen behövde tankas. Ronny, vår chaufför, bedömde att vi inte skulle komma de 12 milen till nästa mack, på den diesel som fanns kvar. Den andra bussen hade en tredjedels tank kvar. Det fanns ingen diesel på macken där vi stod över natten, men det skulle komma en leverans tidigt på morgonen, sa de på kvällen.

På morgonen visade det sig dock att det inte kom någon tankbil och att den inte skulle komma förrän vid 11-12-tiden. Då beslutade de att fylla vår buss med det som fanns i extradunkarna. Sagt och gjort. Busarna startades och vi skulle precis börja köra när Edvin, den andra chauffören, såg att mätaren på den bussen visade nästan tom tank. Han kollade tanken, och mycket riktigt; den var nästan tom och bussen måste ha blivit slangad under natten.

Vi kollade de andra två mackarna i staden, men ingen hade någon diesel så här på måndag morgon.

Nu kör vi i alla fall och hoppas att vi kommer ända fram till nästa mack.

Vädret är fin men det är fortfarande rätt kyligt. Fast det är vinden som är värst, och den lär vi ju få leva med nu i några veckor. Exakt just nu stod det tre guanacor vid vägkanten. För en stund sedan såg jag en liten kanin springa över vägen.

Vi har kommit in i Eldslandet, den sydligaste provinsen. Landskapet är nästan lika platt som tidigare. Det finns inte ett enda träd och marken är torr.

Kväll

Klockan är strax efter halv 7 och vi åkte in i Chile för en stund sedan. Det tog väldig tid att passera gränsen. Först ska de stämpla allas pass och tulldeklarationer, och det tar förstås sin tid, men sedan kollade de bussarna med hundar som är tränade på att upptäcka färsk mat av allt slag, frukt, grönsaker, honung, mjölk, kött mm. Inget sådant får man ta in i landet. På det sättet anser de att de skyddar landet från allehanda smittor.

Nåväl, nu är vi igenom i alla fall och kör nu mot Magellan sund som vi snart ska åka över med färja. Här är landskapet småkuperat. På marken växer nästan bara gräs, och det är gult den här årstiden. Endast en kort period på vintern är det grönt. Man ser någon enstaka buske och där det finns bebyggelse finns det också en del träd.

Alla hjärtans dag

Det är tisdag morgon. Vi körde länge igår kväll för att ta igen lite tid som vi tappat på grund av att den ena bussen strular lite.

Färden över Magellan sund tog cirka 25 minuter. Det är smalt just där färjan går över, men mycket bredare och stort på båda sidorna, så man hade en falsk känsla av att man såg både Atlanten och Stilla havet. Men det var alltså ”bara” ett sund mellan dem.

Sedan tog två timmars grusväg vid. Vägen genom den här delen av Chile leder inte till något samhälle i landet, utan enbart till Argentina.. Därför bryr de sig inte om att förbättra den. Eftersom den inte ligger i Argentina bryr inte heller de sig om att göra något åt den. Det skumpade rätt häftigt. Fast jämfört med en norrbottnisk tjälskadad väg var den fin.

Vi stannade längs vägen på en plats som på morg onen visade sig vara mycket vacker; mitt på en stor hed omringad av böljande kullar. Fåren gick och betade på behörigt avstånd. Varmt var dock något det inte var. Fyra grader och blåsigt. De flesta valde att sova inne i bussen, men fyra av oss vindskyddade taket så gott vi kunde och klädde oss varmt innan vi kröp ner i sovsäckarna. Jag sov gott.

Nu har vi åkt in i Argentina igen. Gränsdragningen här är ju märklig, på grund av kriget mellan länderna på 1860-talet, när engelsmännen stödde Chile och lyckades tvinga av Argentina den lilla landbiten vi nyss kör igenom, för att de ville ha tillgång till Magellan sund.

Här är det grässtäpp. Inga buskar, men en och annan liten by eller gård. På de enorma ytorna betar kor och får och en och annan häst. Jag har sett en lama och en räv på morgonen. I går stod det suristrutsar (små strutsar, jag vet inte vad arten heter, men de ser ut som vanliga strutsar men är hälften så stora och heter suri på spanska) och flamingofåglar längs vägen. Vi har också sett flockar med en ganska stor gåsliknande fågel.

Nu är det knappt 30 mil kvar till Ushuaia. Vädret är fint, men enligt väderprognosen ska kylan och blåsten hålla i sig. Tur man är van!

Vi närmar oss Ushuaia

När det var ungefär tio mil kvar till Ushuaia började höga, vackra fjäll visa sig. Innan dess hade vi åkt igenom ett område med gammal, trolsk skog.

Landskapet blev vackrare och vackrare. Snart körde vi mellan fascinerande spetsiga och skogsklädda 1000-meterstoppar med stora klarblåa sjöar nedanför. Bresathtaking. Orden räcker inte att beskriva, men det påminner mycket om Norge (fast med andra slags träd. På marken växer dock samma röllekor som hemma) Vi är inte framme än, men redan nu känns den långa resan värd sitt pris.