En hälsning till Catarina

Morenoglaciären - så magnifik

När vi var i Ushuaia skrev jag att det var resans höjdpunkt dittills. Sedan dess har vi varit på två helt fantastiska platser. Så nu vet jag inte längre. Eller rättare sagt; det går inte att utse någon höjdpunkt. Alla upplevelser är bäst på något sätt.

Nåväl, efter Torres del Paine åkte vi vidare till den lilla staden El Calafate. Det är en trevlig stad med ett myllrande folkliv. För bara några år sedan bodde det bara 5000 personer där. Nu är det nästan det dubbla. Staden växer så det knakar, och det beror på en enda sak: den enorma glaciären Perito Moreno, som ligger sju mil därifrån, på och mellan några toppar i Anderna.

Vi åkte dit över dagen igår. Morenoglaciären är 30 x 5 km, 60 meter hög över vattenytan och 100 meter tjock under ytan. Varje dag rör den sig två meter per dag i snitt i mittpartiet och cirka 25 cm på sidorna. Det ojämna rörelsen skapar stora sprickbildningar som skapar hög tornliknande formationer.

Att det överhuvudtaget kan finnas glaciärer i området, som ligger lika långt från sydpolen som London gör på Nordpolen, och dessutom på så låg höjd som 200 möh, beror på det är så hög nederbörd och luftfuktighet där. Det regnar eller snöar 355 dagar per år, och kommer vanligen sex meter snö per vinter. Om en snörik vinter följs av en kall sommar, växer glaciären mycket det året. Att det snöar mycket beror i sin tur på att medeltemperaturen inte är hög. Det finns ju ingen varm ström som värmer upp, som golfströmmen gör i Europa.

Man kommer glaciären nära och kan se den från olika höjder. Det är en makalös upplevelse. Man blir förstummad över naturens magnifika skaparkraft och upprymd när glaciären kalvar och stora isblock lossnar och faller i vattnet med ett bedövande brak, följt av en massa plask och vågskvalp.

Glaciärvandring

Åtta av oss deltog i en guidad glaciärvandring som tog en och en halv timma. Vi gick sakta på fullständigt säkra delar av isen, så det var ingen utmaning varken fyskiskt eller psykiskt, men det var en helt otrolig känsla att gå där, känna hur stegjärnen höll en kvar även i de brantaste partierna och inte minst överväldigas av de vackra och fascinerande isformationerna och den vackra isblå färgen. Det blev en dag att bära med sig i många år!

Dessutom: med ett snitt på tio nederbördsfria dagar per år lyckades vi komma dit en dag när det var helt molnfritt och ovanligt varmt!

Nu när jag skriver har vi åkt vidare. Vi åker norrut och anderna sträcker majestätiskt ut sig till vänster. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har sett bilder på dessa berg och tyckt att de ser helt fantastiskt vackra ut. Nu kan jag bara säga en sak: jag kunde aldrig föreställa mig HUR vackra de faktiskt är! Det är makalöst.

Om jag bara kommer till någon bättre internetuppkoppling någon dag, så ska jag lägga in bilder. Fast de kommer förstås inte att göra vekligheten rättvisa.

Och så en personlig hälsning till Catarina: Kämpa på med skolan! hälsar farsan.