Resan är slut

Det är lördag. Klockan är snart ett och jag sitter på flygplatsen i Paris och skriver. Vi lämnade Santiago igår kväll efter ett sorgligt farväl till personalen och några av reskamraterna som skulle stanna kvar eller resa vidare någon annanstans.

När planet hade lyft passerade vi Anderna, i höjd med några riktigt höga toppar. Häftigt är bara förnamnet.

Under natten sov man förståss lite sisådär. Det känns märkligt att resan är slut. Jag fattade inte förrän igår att vi skulle åka därifrån, och idag vid halv 10, fransk/svensk tid, när vi ställde om klockan, kom det bara spontant ”då är den halv 6 hemma då”.

Även om det självfallet skulle vara tröttsamt och antagligen till och med enahanda att leva så här jämt, känns det hemskt när det är över. Man lämnar ett underbart liv.

Santiago

Vi kom fram till Santiago i måndags (5 mars) eftermiddag. Efter att ha installerat oss på rummen och duschat, kändes det lagom med en promenad i närheten av hotellet och middag. Åsa och jag delade rum och sängarna var sköna. Fast nog kändes det vemodigt att ha lämnat bussarna för gott...

I tisdags åkte ganska många av oss på en utflykt till Valparaiso, Santiagos hamnstad där också en stor del av den offentliga administrationen finns. På vägen dit besökte vi en vingård, där vi fick en intressant guidning och vinprovning. Jag tyckte mest om deras vita vin som hade en underbar fruktsyra, så jag köpte två flaskor.

Valparaiso

Valparaiso är en mysig stad som är byggd på flera branta kullar vid havet. Där finns både en stor hamn för transport- och persontrafik och en fiskahamn. I Chile, liksom i de andra länderna vi besökt, gillar man att dekorera husen med vackra målningar. I Valparaiso har dessutom många konstnärer bosatt sig, så många hus i de olika stadsdelarna är prydda med fantastiska konstverk. Vi gick omkring och beundrade dessa och njöt av atmosfären.

Eftersom det är så många branta vägar i stan, har man byggt bergbanor till olika bostadsområden. Åsa och jag åkte två olika och hamnade i jättemysiga kvarter.

Mat och dryck stod förstås också på schemat och något litet att ta med sig hem. För min del blev det några fina kort med motiv från staden.

Santiago

Onsdagen och torsdagen tillbringade vi med att promenera omkring i Santiago och uppleva staden. Det finns inte särskilt många sevärdheter där, men det är en härlig, vardaglig atmosfär överallt. Vi gick bland annat till fiskemarknaden, där fiskare saluför nattens fångst. Där åt vi också jättegod, färsk plattfisk på ett litet sjabbigt hak med massor av känsla.

Vi gick till en vanlig marknad där det fanns både hantverk och krimskrams. Vi åkte med bergbanan upp till den stora jungrustatyn som blickar ut över staden likt en miniatyr av den med hennes son i Rio. Därifrån var utsikten över stan magnifik och för första gången förnamm vi lite av den berömda smoggen som sägs ständigt ligga över stan. ”Nerifrån” märkte man dock inget alls av den. Bara varm sol.

Katedralen tittade vi också på och den jättestora chilenska flaggan utanför Monedapalatset, det som bombades vid militärcupen 1973. Vi gick runt i underbara kvarter med färgglada hus och härliga väggmålningar. Mest av allt berördes vi av Museet för mänskliga rättigheter, där chilecupen och och de tjugo åren med militärdiktatur lyfts fram. Det är en fantastiskt välgjord och intressant utställning, som trots att så gott som all text enbart är på spanska, verkligen går rakt in i hjärtat. Det som händer i arabvärlden gör den extra aktuell. Livets kanske viktigaste fråga.

I Santiago åt vi också några goda middagar på olika restauranger och i onsdags kväll hade vi gemensam avslutningsfest för resan.

 

Mot Santiago

Det är måndag morgon och vi fortsätter färden mot Santiago. Jag åkte i den andra bussen igår I går blev det varmt igen, och vädret var jättefint. Dessutom hade vi tid över och Marco föreslog en extra utflykt till Constitución, en liten fiskestad vid havet. Där finns det häftiga klippor där albatrosser, pelikaner och andra fåglar samlas. Häftigast av allt var ändå vågorna som slog häftigt mot klipporna vid stranden.

Vi åt middag där och stannade sedan över natten. Några av oss besökte en pub som ligger vid stranden och sedan fortsatte festen vid bussarna med sång och annat skoj. Det blev en sista kort natt i bussen för mig, eftersom jag är i matlaget idag och steg upp kvart över sex, efter två timmars sömn, för att börja göra i ordning frukost.

Det var ett jättefint bushcampingställe, eller kanske ska man hellre säga beachcamp.

Nu skiner solen och om några timmar lämnar vi bussen för gott och ger oss hän åt tre dagar i Santiago.

Pucón

Idag när jag skriver är det söndag 4 mars och  vi är på väg mot Santiago. Nu ska jag berätta om de senaste dagarna.

Vi kom som sagt till Pucón i onsdags kväll. Det är en liten trevlig stad som ligger i Anderna intill vulkanen Villarica och sjön med samma namn.

Jag vet inte vad klockan var när vi kom fram, men det var i alla fall inte senare än att en del av oss gick till en pub som Marco kände till sedan tidigare resor. Den heter Mamas & Tapas – precis som en pub på Kungsholmen i Stockholm. Det finns också ett samband mellan namnen: ägaren till M&P i Pucón har bott i Sverige i många år eftersom hans föräldrar utvandrade dit när han var barn. Som vuxen jobbade han på M&T i Stockholm. När föräldrarna blev gamla ville de flytta tillbaka till Chile och då flyttade han med, men i stället för att bosätta sig i Santiago flyttade han till Pucón och startade M&T. Den är numer stadens populäraste uteställe, med både en pubdel och en discodel.

Tårta

I torsdags hade vårt lilla gäng, efter en välbehövlig sovmorgon, tänkt åka till några varma källor utanför staden. Men det var så mycket annat som lockade när vi kommit ut på stan, att vi inte kom iväg till bussen förrän så sent på eftermiddagen, så att vi då tyckte att det inte var någon idé att åka. I stället fortsatte vi med att utforska stan, genom att bland annat äta en jättetårtbit på ett av stadens alla caféer. Det finns nämligen ett stort utbud av fantastiska restauranger och caféer här. Jag åt en citronmarängpaj som sannerligen inte gick av för hackor. Vi gick också och tittade i stadens marknader med hantverk av hög kvalitet..

På kvällen var det fest. Personalen bjöd på en grillad korv med tilltugg och god dryck. Det var en mysig kväll och några av oss satt länge kvar vid elden.

Olyckan

Nästa dag, på fredagen, var det meningen att de som ville skulle bestiga vulkanen, som är aktiv. Det ryker ur mynningen. Det krävs en fem timmars vandring med guide för att komma upp på den. Ungefär halva tiden går man på glaciär och sista timmen är det brant. Man har naturligtvis stegjärn och behöver använda ishacka på en del ställen. Med hyfsad kondition och god vilja kan alla ändå klara att komma till toppen, om man är i god form och inte har festat för hårt kvällen innan.

Dessvärre blev det ingen vulkanbestigning för oss. Det hände nämligen en tragisk olycka där, med dödlig utgång, i torsdags. Tre olika grupper hade begett sig iväg på morgonen. Vid 11-tiden började det regna och blev mycket dimmigt. Glaciären blir hal och svår att gå på när det regnar, och guiderna i två av grupperna beslutade att de skulle vända och alla skulle få pengarna tillbaka.

I den tredje gruppen beslutade man att fortsätta. Enligt polisens uttalande i lokaltidningen hade det utflyktsföretaget ljugit om antalet personer i gruppen för att slippa betala nationalparksavgiften för alla och guiderna trotsade vädret för att slippa betala tillbaka pengar till sina kunder. Dessutom har det visat sig att de inte hade rätt utrustning, bland annat gik de utan stegjärn.

En bit upp på glaciären halkade en person och började glida ner. Två andra drogs med i fallet. Den förste slogs mot en sten och blev liggande medvetslös där. Han fördes senare till sjukhus, svårt skadad. Den andre slogs också mot en sten och avled direkt. På grund av de dåliga vädret valde man dock att inte bärga kroppen samma dag. Den tredje gled mot en glaciärspricka och hittades inte förrän två dagar senare, när det hade blivit bättre väder. Han levde inte.

På fredagen när vi skulle ha gått var vulkanen avstängd på grund av händelsen. Vädret var dessutom inte mycket bättre, så det hade förmodligen inte blivit någon bestigning ändå.

Varma källor

I stället åkte vi till ett ställe där man har byggt in varma källor i stenpooler. Det var omåttligt skönt i det varma vattnet. Alldeles intill rann en kall å, eller jokk som jag skulle ha sagt i svenska fjällen. Där kunde man gå ner och doppa sig i det iskalla vattnet. Det var skithäftigt! Det gällde förstås att vara riktigt varm först, och det blev man snabbt i poolerna där vattnet var 40 grader. Första gången jag doppade mig i bäcken var jag i max en sekund, men sedan blev det längre och längre, och när Lars-Åke klev i och var i längre än mig, blev jag triggad, så till slut var jag i den iskalla bäcken i en minut! Det ni, vinterbadare! När man gick ner i det varma vattnet igen, stack det nåt infernaliskt i skinnet.

Innan vi åkte därifrån åt vi en god middag, och sedan på kvällen hade Mamas&Tapas bjudit in oss på fest på puben. Det blev en lång och rolig kväll, som några av oss avslutade med att sitta vid brasan i köket som hör till campingen. Mysigt! Det blev min ”tidigaste” morgon hittills. Jag kröp upp på busstaket strax före sju. Sedan sov jag gott till halv tio. Då sken solen! Det var toppen att få torka upp allt efter två regniga dagar. Vulkanen kom också äntligen fram ur molnen, och Åsa och jag satt i solen vid småbåtshamnen och njöt av värmen och utsikten mot den häftiga vulkanen. Sedan åt vi en god men enkel lunch, och vilade och umgicks innan vi gick ut och åt en god middag. Några riktigt roliga men stillsamma dagar med mycket god mat blev det!

Chile

Det är onsdag den 29 februari idag och vi passerade gränsen till Chile mitt på dagen. Att åka in i Chile är en grannlaga historia. De tillåter inte att man har med sig några förska frukter, grönskater, frön eller något annat från växtriket. Inte heller får man föra in kött eller fisk i någon form, och inga mjölkprodukter. Dessutom får man inte ha med sig honung eller något hantverk som är tillverkat av något organiskt.

För att försäkra sig om att man inte har något sådant i bagaget använder de hundar som nosar igenom hela fordonet. Vid gränsen som vi passerade idag var det två vackra golden retreiver

Skulle de hitta något så kan det ta timmar av tjafs och böter innan man får köra vidare. I bästa fall slänger de det bara.

Marco hade informerat mycket och tydligt om detta både förra gången vi åkte in i Chile, och nu. Och kors i taket, det gick bra och vi passerade gränsen på endast ungefär en och en halv timma. Förra årets grupp hade blivit där i sex timmar.

Skog och grönt

Den del av anderna där vi körde in i Chile är relativt flack och inte särskilt spektakulär. Det var tur för mig för jag somnade efter gränsen och sov som ett barn i ett par timmar. Jag missade alltså inga häftiga fjäll, men när jag vaknade körde vi genom ett helt annat landskap än tidigare. Här är mycket grönt och bördigt. Stora delar av marken är täckt av tät skog, mest lövträd. Vi passerar små samhällen och städer och det är inte alls ödsligt längre som det var i Patagonien.

För den skull inte sagt att saker och ting är som hemma. Vi kör på motorväg och nyss mötte vi en man med sina två tjurar, sammanbundna med ett träok.

Planen för idag var en bushcamp, men eftersom det gick så snabbt vid gränsen, kommer vi antagligen att hinna fram till Pucón redan i kväll. Det innebär att det blir fyra hela dagar där med möjligheter till olika aktiviteter. Glaciärvandring och varma källor lockar.

Aska

Som jag nämnde tidigare var det ett vulkanutbrott för en tid sedan i Chile, cirka fem mil från Barliloche där vi var. Utbrottet började i början av januari och höll på av och till i en dryg månad, alltså till för ungefär tre veckor sedan.

Det föll mycket aska över bygden, och idag när vi åkte mot Chile passerade vi ett område där ett tjockt lager med grå aska täckte marken. På en del ställen var asktäcket ett par decimeter tjockt. Marken och bergen var jämngrå av aska, träden hade tappat sina blad och till och med ovanpå vattnet på sjöarna låg ett tjockt asklager. Det såg verkligen ut som ett spöklandskap.

Askan har också ställt till stora problem med vattensystemen och mycket annat som blivit förstört av att den trängt in. Man får lite perspektiv på det här med askmoln när man ser sådant här.

Bariloche

Idag är det måndag 4 mars och vi har kommit till Santiago. Nu är det bara tre dagar kvar på resan. Det känns minst sagt konstigt.

Jag har skrivit flera inlägg igen som jag lägger in nu. Det första handlar om Bariloche, Argentinas chokladstad:

Vi kom, som jag skrivit tidigare, fram till Bariloche en dag tidigare än beräknat. Det var rätt sent när vi kom fram, så vi gjorde inte mycket annat än bäddade och la oss. Några satt uppe och pratade en stund.

Första dagen här var i söndags. Vi började med att storstäda bussarna, och mina underställsbyxor som varit borta några dagar, kom fram.

Sedan åkte Niklas, Lars-Åke och jag in till stan. Vi besökte turistinformationen för att ta reda på mer om några ställen som vi funderar på att besöka, och få svar på några andra frågor. Sedan gick vi runt på stan. På ett torg var det en vegetarianmanifestation. Otippat i köttets förlovade land, måste jag säga.

Vi kollade på fina hus, tittade i affärer och köpte choklad. Choklad är en av grejerna med den här staden, då det finns flera chokladfabriker här, som tillverkar en stor del av landets choklad.

Barliloche är en av Argentinas populäraste skidorter och det märks på många sätt, inte minst i affärerna, att det är vintern som är högsäsong. Det finns ett hyfsat stort centrum där allt, precis allt, är inriktat på turismen. Vi gick en bit utanför, genom bostadsområden till ett köpcentrum som hade en helt annan karaktär. Lägre priser och bara ortsbefolkning bland kunderna. Där finns också en bokhandel som ingår i en kedja som heter Uppsala Grundaren av bokhandelskedjan hade utvandrat till Sverige, men flyttade tillbaka till Argentina och startade den, och gav den namnet Uppsala..

Maten var i alla fall jättebra i de flesta restaurangerna även i centrum. Vi åt våra sista stora goda köttbitar innan vi lämnar landet. Här har jag ätit säkter tio gånger så lite grönsaker som hemma och tio gånger så mycket kött – och magen har funkat mycket bättre än hemma! Märkligt, eller?

Nå, i alla fall, innan vi åkte ”hem” från stan den första kvällen, gick vi förbi torget där ”Argentinas förening för vegetarianism” höll till. De hade dragit igång musiken från en scen. Det var ett rockband som spelade. De var riktigt bra, och körde även lite bluesstil med munspel i en del låtar. Helt i min smak.

Sedan spelade ett band med ovanlig instrumenkonstellation; cello och elbas, tvärflöjt och blockflöjt, akustisk gitarr och en annan gitarr med rund låda, plus en trumma av folkmusikkaraktär och en tjej som sjöng. Bandmedlemmarna var ungdomar och jättebra på att spela, men musiken var lite tråkig. Sega låtar. Dessutom var det kallt så vi gick hem ganska snart. Innan vi la oss åt vi ost och kex som vi hade köpt och satt vid elden en stund.

Cerra Leones

Nästa dag, som var i måndags (27/2) åkte en grupp på åtta av oss till Cerra Leones, ett berg där det finns grottor. Det var inga märkvärdiga grottor, men det var ändå en intressant utflykt eftersom guiden var så bra och hade mycket att berätta. Berget bildades av ett vulkanutbrott på havsbotten för 150 miljoner år sedan när hela det som sedan blev södra Sydamerika låg under vatten. Berget blev ihåligt som en ost. Vi besökte fyra grottor. På ett par ställen finns det 1300-åriga grottmålningar. Otydliga och svåra att upptäcka, men när guiden visade dem, blev de ändå tydliga.

I den sista grottan finns en fem meter lång gång där vi gick på huk och sedan kröp den sista en och en halv metern. Det var trångt, mörkt och spännande. Vi kom in i en annan stor grotta. Guiden släckte lamporna som han hade med sig och vi upplevde ”kolsvartet” en stund.

Längst in i grottan finns en liten sjö med källvatten. Jag smakade, men det var inte särskilt gott.

Sedan gick vi upp på toppen av berget. Därifrån är det utsikt över anderna i alla riktningar. Allt som allt var det en intressant och lärorik tur om geologi, natur och historia.

Igår, tisdag, regnade det. Jonas, Niklas, Lars-Åke och jag tog en taxi in till stan (vi bor på en camping som ligger cirka 5½ km från centrum) och besökte två chokladfabriker. De har byggt glasväggar så att man kan se hur tillverkningen gåt till. Jag är ju lite småintresserad av livsmedelsindustri så jag tyckte det var riktigt roligt, även om det inte var så mycket man fick se. Naturligtvis hade de också butiker i anslutning till fabriken så att man kunde köpa allt man ville och mer därtill. Hela staden kryllar för övrigt at chokladbutiker. Chokladtillverkningen är verkligen en jättegrej här.

I övrigt blev det en lugn dag med lite shopping och en massa kafé-, bar- och restaurangsittande.

Efter de fantastiska ställena vi har varit på de senaste tre veckorna måste jag nog säga att Bariloche kändes lite som ett bakslag, även om det var en trevlig stad. Å andra sidan var det skönt med några stilla dagar efter alla fantastiska upplevelser som avlöst varandra i en rasande fart.

Sammanfattning Argentina

Det var sista hela dagen i Argentina, efter totalt 30 dagar i det här landet. Det som mest har utmärkt landet, förutom stäppen och Anderna samt köttet, är att det är så europeiskt. Så gott som alla som bor här har europeiskt ursprung. Alla indianer dödades eller deporterades tidigt av de första kolonisatörerna och den invandring som sedan skedde sopade bort alla spår av den gamla kulturen. Man ser nästan ingenting av den ens i turistsammanhang.

Barliloche är den stad av de vi har besökt där det var allra tydligast. Där finns en skandinavisk skidshop, italienska och tyrolska restauranger och många, många namn på platser, hotell och annat som påminner om det europeiska ursprunget. Inte minst är mycket hämtat från alperna, till exempel sankt bernhardshundar, musik och en hel del namn. Campingen vi bodde på heter till exempel El Yeti.

En annan sak om Bariloche förresten. Det var ju som sagt ett vulkanutbrott i Chile, inte långt härifrån, för några veckor sedan. På många berg och på flera ställen på marken och även på en del hustak, ser man askan som fallit ner över området. Vi körde nyss förbi en sjö som är alldeles brun av aska på ytan.

Och så en annan sak om Argentina. Människorna här är mycket vänliga och pålitliga. Det är också något som utmärker landet.

Nu är det onsdag och vi sitter i bussen igen och är på väg mot Chile. Det ska bli roligt att komma till ett nytt land igen. Jag förväntar mig att få se mer av det jag förknippar med Sydamerika; det vill säga en äldre kultur som tar sig olika uttryck i modern tid.

För övrigt har jag namnsdag idag. Jag heter ju inte bara Elisabet, jag heter Maria också vojvoj, som mammas faster Maria brukade säga. Fast henne kallade vi bara Faster. Jag trodde länge att hon hette så.