Aska

Som jag nämnde tidigare var det ett vulkanutbrott för en tid sedan i Chile, cirka fem mil från Barliloche där vi var. Utbrottet började i början av januari och höll på av och till i en dryg månad, alltså till för ungefär tre veckor sedan.

Det föll mycket aska över bygden, och idag när vi åkte mot Chile passerade vi ett område där ett tjockt lager med grå aska täckte marken. På en del ställen var asktäcket ett par decimeter tjockt. Marken och bergen var jämngrå av aska, träden hade tappat sina blad och till och med ovanpå vattnet på sjöarna låg ett tjockt asklager. Det såg verkligen ut som ett spöklandskap.

Askan har också ställt till stora problem med vattensystemen och mycket annat som blivit förstört av att den trängt in. Man får lite perspektiv på det här med askmoln när man ser sådant här.

Bariloche

Idag är det måndag 4 mars och vi har kommit till Santiago. Nu är det bara tre dagar kvar på resan. Det känns minst sagt konstigt.

Jag har skrivit flera inlägg igen som jag lägger in nu. Det första handlar om Bariloche, Argentinas chokladstad:

Vi kom, som jag skrivit tidigare, fram till Bariloche en dag tidigare än beräknat. Det var rätt sent när vi kom fram, så vi gjorde inte mycket annat än bäddade och la oss. Några satt uppe och pratade en stund.

Första dagen här var i söndags. Vi började med att storstäda bussarna, och mina underställsbyxor som varit borta några dagar, kom fram.

Sedan åkte Niklas, Lars-Åke och jag in till stan. Vi besökte turistinformationen för att ta reda på mer om några ställen som vi funderar på att besöka, och få svar på några andra frågor. Sedan gick vi runt på stan. På ett torg var det en vegetarianmanifestation. Otippat i köttets förlovade land, måste jag säga.

Vi kollade på fina hus, tittade i affärer och köpte choklad. Choklad är en av grejerna med den här staden, då det finns flera chokladfabriker här, som tillverkar en stor del av landets choklad.

Barliloche är en av Argentinas populäraste skidorter och det märks på många sätt, inte minst i affärerna, att det är vintern som är högsäsong. Det finns ett hyfsat stort centrum där allt, precis allt, är inriktat på turismen. Vi gick en bit utanför, genom bostadsområden till ett köpcentrum som hade en helt annan karaktär. Lägre priser och bara ortsbefolkning bland kunderna. Där finns också en bokhandel som ingår i en kedja som heter Uppsala Grundaren av bokhandelskedjan hade utvandrat till Sverige, men flyttade tillbaka till Argentina och startade den, och gav den namnet Uppsala..

Maten var i alla fall jättebra i de flesta restaurangerna även i centrum. Vi åt våra sista stora goda köttbitar innan vi lämnar landet. Här har jag ätit säkter tio gånger så lite grönsaker som hemma och tio gånger så mycket kött – och magen har funkat mycket bättre än hemma! Märkligt, eller?

Nå, i alla fall, innan vi åkte ”hem” från stan den första kvällen, gick vi förbi torget där ”Argentinas förening för vegetarianism” höll till. De hade dragit igång musiken från en scen. Det var ett rockband som spelade. De var riktigt bra, och körde även lite bluesstil med munspel i en del låtar. Helt i min smak.

Sedan spelade ett band med ovanlig instrumenkonstellation; cello och elbas, tvärflöjt och blockflöjt, akustisk gitarr och en annan gitarr med rund låda, plus en trumma av folkmusikkaraktär och en tjej som sjöng. Bandmedlemmarna var ungdomar och jättebra på att spela, men musiken var lite tråkig. Sega låtar. Dessutom var det kallt så vi gick hem ganska snart. Innan vi la oss åt vi ost och kex som vi hade köpt och satt vid elden en stund.

Cerra Leones

Nästa dag, som var i måndags (27/2) åkte en grupp på åtta av oss till Cerra Leones, ett berg där det finns grottor. Det var inga märkvärdiga grottor, men det var ändå en intressant utflykt eftersom guiden var så bra och hade mycket att berätta. Berget bildades av ett vulkanutbrott på havsbotten för 150 miljoner år sedan när hela det som sedan blev södra Sydamerika låg under vatten. Berget blev ihåligt som en ost. Vi besökte fyra grottor. På ett par ställen finns det 1300-åriga grottmålningar. Otydliga och svåra att upptäcka, men när guiden visade dem, blev de ändå tydliga.

I den sista grottan finns en fem meter lång gång där vi gick på huk och sedan kröp den sista en och en halv metern. Det var trångt, mörkt och spännande. Vi kom in i en annan stor grotta. Guiden släckte lamporna som han hade med sig och vi upplevde ”kolsvartet” en stund.

Längst in i grottan finns en liten sjö med källvatten. Jag smakade, men det var inte särskilt gott.

Sedan gick vi upp på toppen av berget. Därifrån är det utsikt över anderna i alla riktningar. Allt som allt var det en intressant och lärorik tur om geologi, natur och historia.

Igår, tisdag, regnade det. Jonas, Niklas, Lars-Åke och jag tog en taxi in till stan (vi bor på en camping som ligger cirka 5½ km från centrum) och besökte två chokladfabriker. De har byggt glasväggar så att man kan se hur tillverkningen gåt till. Jag är ju lite småintresserad av livsmedelsindustri så jag tyckte det var riktigt roligt, även om det inte var så mycket man fick se. Naturligtvis hade de också butiker i anslutning till fabriken så att man kunde köpa allt man ville och mer därtill. Hela staden kryllar för övrigt at chokladbutiker. Chokladtillverkningen är verkligen en jättegrej här.

I övrigt blev det en lugn dag med lite shopping och en massa kafé-, bar- och restaurangsittande.

Efter de fantastiska ställena vi har varit på de senaste tre veckorna måste jag nog säga att Bariloche kändes lite som ett bakslag, även om det var en trevlig stad. Å andra sidan var det skönt med några stilla dagar efter alla fantastiska upplevelser som avlöst varandra i en rasande fart.

Sammanfattning Argentina

Det var sista hela dagen i Argentina, efter totalt 30 dagar i det här landet. Det som mest har utmärkt landet, förutom stäppen och Anderna samt köttet, är att det är så europeiskt. Så gott som alla som bor här har europeiskt ursprung. Alla indianer dödades eller deporterades tidigt av de första kolonisatörerna och den invandring som sedan skedde sopade bort alla spår av den gamla kulturen. Man ser nästan ingenting av den ens i turistsammanhang.

Barliloche är den stad av de vi har besökt där det var allra tydligast. Där finns en skandinavisk skidshop, italienska och tyrolska restauranger och många, många namn på platser, hotell och annat som påminner om det europeiska ursprunget. Inte minst är mycket hämtat från alperna, till exempel sankt bernhardshundar, musik och en hel del namn. Campingen vi bodde på heter till exempel El Yeti.

En annan sak om Bariloche förresten. Det var ju som sagt ett vulkanutbrott i Chile, inte långt härifrån, för några veckor sedan. På många berg och på flera ställen på marken och även på en del hustak, ser man askan som fallit ner över området. Vi körde nyss förbi en sjö som är alldeles brun av aska på ytan.

Och så en annan sak om Argentina. Människorna här är mycket vänliga och pålitliga. Det är också något som utmärker landet.

Nu är det onsdag och vi sitter i bussen igen och är på väg mot Chile. Det ska bli roligt att komma till ett nytt land igen. Jag förväntar mig att få se mer av det jag förknippar med Sydamerika; det vill säga en äldre kultur som tar sig olika uttryck i modern tid.

För övrigt har jag namnsdag idag. Jag heter ju inte bara Elisabet, jag heter Maria också vojvoj, som mammas faster Maria brukade säga. Fast henne kallade vi bara Faster. Jag trodde länge att hon hette så.

Vi hade i alla fall tur med vädret...

El Chantel och Fits Roy

Än en gång har vi haft en fantastisk tur med vädret på en helt fantastisk plats!

Den lilla byn El Chantel ligger insprängd i en dal, precis där höga bergväggar kantar sidorna. Bakom bergväggarna reser sig ett massiv med flera torn; höga, smala toppar som uppkäftigt och inbjudande blickar ut över nejden. Den största och häftigaste av dem alla är berget Fitz Roy. Det har nästan släta sidor där det ligger ovanför en av alla glaciärer i området, som föresten heter Glaciärernas nationalpark.

Fits Roy bestegs för första gången så sent som 1959. Några misslyckade försök hade gjorts innan, och efter dess är det bara ett fåtal personer som har lyckats. Det är ett av de svåraste bergen i världen att klättra, framför allt på grund av den starka vinden och att det ofta är dimmigt och/eller nederbörd som gör det omöjligt att forsera.

Vi kom hit i förrgår, och hade en och en halv dag att njuta av denna ofantligt vackra plats. De flesta av oss nöjde oss med att promenera i byn den första eftermiddagen och utforska någon av alla de små restaurangerna på kvällen. Här har funnits bosättningar sedan urminnes tider, men det ser man inte längre några spår av längre. Byn har vuxit upp, och växer, runt de allt större turistmängderna, klättrare och vandrare, som kommer hit. Alla byggnader är nya och de har faktiskt lyckats bygga en riktigt mysig stad, med små hus i många olika utföranden.

Bara några hundra meter från stan finns de närmaste klätterklipporna, de ”små” – som alla är betydligt högre än det allra mesta man kan klättra i Sverige. Stället är kort sagt ett paradis för  klättrare, både glaciär- och klippklättrare.

Nu var det ju inte klättra vi skulle göra, utan vandra, om vi ville. Jag gjorde en kort tur på cirka två timmar – med en betagande utsikt över massivet. Sedan satt/låg jag på stranden till fjällsjön Laguna Capri i flera timmar tillsammans med Åsa, Elin och Kajsa. Vi hade det riktigt, siktigt skönt i solen.

För sol hade vi som sagt. Det drog in några moln mitt på dagen, men det var ingenting med tanke på att dessa toppar är dolda i moln de allra flesta dagarna om året. Vi hade som sagt tur med vädret. Igen.

Och så såg vi stora örnar och en condor. Inte illa.

Grusvägar

Nu sitter vi i bussen igen. Det är alltså fredag den 24/2 när jag skriver det här. Vi har en lång bussdag framför oss, och detsamma blir det i morgon. I övermorgon är vi framme i Bariloche som blir vårt nästa stopp och det sista i Argentina.

Det är grusväg. Igen. Men inte vilken grusväg som helst. Det är tvättbräda täckt med småsten. Dessutom verkar det som om det ska vara så hela dagen. Och kanske i morgon... Suck.

Landskapet är oförändrat stäpp. Inte hela tiden alldeles platt, men nästan. Hela tiden alltså. Det är miltals mellan gårdarna och några större samhällen lär vi inte komma till överhuvudtaget. Och jag trodde att norra Norrland var glesbefolkat. Här snackar vi hundratals mil, nästan utan bebyggelse. Det är ingen överdrift att säga att man tycker att man sett tillräckligt av stäppen nu...

Å andra sidan är det helt kart värt det, eftersom vi kommer till så fantastiska ställen. Och vi ser suristrutsar, de små alltså, och de ser så lustiga ut när de springer. En och annan guanaco och några rävar ser vi också.

Efter middag

Vi har kört på bra i två dagar. Längre söderut var vägarna hemska i många långa mil och det gick väldigt långsamt, men tydligen gick det ändå snabbare än det gjorde förra året. Det är vägarbete längs så gott som hela vägen och de hade uppenbarligen hunnit asfaltera ganska långa sträckor under året, för Marcos planering att det skulle ta två och en halv dagar att köra till Bariloche visade sig vara för ooptimistisk. Vi kommer att komma fram redan i kväll, och slipper alltså en planerad bushcamp. Det blir skönt med en dusch.

Landskapet är nu lite grönare. Det är inte bara stäpp längre, och där det är det växer det en del halvhöga buskar och till och med ett och annat träd. Vi är inne i anderna igen och omges av berg, även om de inte är så höga just här.

Byarna är större och ligger tätare. Samhällena är små städer och det finns lite service igen. Men för att ge lite perspektiv på det här med ödemark, så kan jag berätta att man får in hela Sverige på längden i Patagonien och minst två gånger på bredden. Jaja, okej, nu gissar jag lite, jag vet faktiskt inte hur stort det egentligen är. Men det är helt klart gigantiskt - och det bor inte ens en halv miljon människor på hela området. Fatta nu att jag menade allvar när jag skrev att jag trodde norra Norrland var glesbefolkat!

Det har varit ett vulkanutbrott för en tid sen i Chile, inte långt från Bariloche dit vi ska. Där blev det stora problem med asknedfall och de har inte hunnit åtgärda allt än. Bland annat blev vattensystemet förstört på campingen där vi skulle bo, och det finns ännu inga fungerande duschar och toaletter där. Därför ska vi i stället bo på en camping som ligger drygt 5 km utanför stan. Rosa Bussarna har inte bott där förut, så vi vet inget om hur det är, men det går i alla fall bussar in till stan och man kan ju alltid ta en taxi. Det ska faktiskt bli roligt att komma till en stad igen efter all natur. Trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det!

En hälsning till Catarina

Morenoglaciären - så magnifik

När vi var i Ushuaia skrev jag att det var resans höjdpunkt dittills. Sedan dess har vi varit på två helt fantastiska platser. Så nu vet jag inte längre. Eller rättare sagt; det går inte att utse någon höjdpunkt. Alla upplevelser är bäst på något sätt.

Nåväl, efter Torres del Paine åkte vi vidare till den lilla staden El Calafate. Det är en trevlig stad med ett myllrande folkliv. För bara några år sedan bodde det bara 5000 personer där. Nu är det nästan det dubbla. Staden växer så det knakar, och det beror på en enda sak: den enorma glaciären Perito Moreno, som ligger sju mil därifrån, på och mellan några toppar i Anderna.

Vi åkte dit över dagen igår. Morenoglaciären är 30 x 5 km, 60 meter hög över vattenytan och 100 meter tjock under ytan. Varje dag rör den sig två meter per dag i snitt i mittpartiet och cirka 25 cm på sidorna. Det ojämna rörelsen skapar stora sprickbildningar som skapar hög tornliknande formationer.

Att det överhuvudtaget kan finnas glaciärer i området, som ligger lika långt från sydpolen som London gör på Nordpolen, och dessutom på så låg höjd som 200 möh, beror på det är så hög nederbörd och luftfuktighet där. Det regnar eller snöar 355 dagar per år, och kommer vanligen sex meter snö per vinter. Om en snörik vinter följs av en kall sommar, växer glaciären mycket det året. Att det snöar mycket beror i sin tur på att medeltemperaturen inte är hög. Det finns ju ingen varm ström som värmer upp, som golfströmmen gör i Europa.

Man kommer glaciären nära och kan se den från olika höjder. Det är en makalös upplevelse. Man blir förstummad över naturens magnifika skaparkraft och upprymd när glaciären kalvar och stora isblock lossnar och faller i vattnet med ett bedövande brak, följt av en massa plask och vågskvalp.

Glaciärvandring

Åtta av oss deltog i en guidad glaciärvandring som tog en och en halv timma. Vi gick sakta på fullständigt säkra delar av isen, så det var ingen utmaning varken fyskiskt eller psykiskt, men det var en helt otrolig känsla att gå där, känna hur stegjärnen höll en kvar även i de brantaste partierna och inte minst överväldigas av de vackra och fascinerande isformationerna och den vackra isblå färgen. Det blev en dag att bära med sig i många år!

Dessutom: med ett snitt på tio nederbördsfria dagar per år lyckades vi komma dit en dag när det var helt molnfritt och ovanligt varmt!

Nu när jag skriver har vi åkt vidare. Vi åker norrut och anderna sträcker majestätiskt ut sig till vänster. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har sett bilder på dessa berg och tyckt att de ser helt fantastiskt vackra ut. Nu kan jag bara säga en sak: jag kunde aldrig föreställa mig HUR vackra de faktiskt är! Det är makalöst.

Om jag bara kommer till någon bättre internetuppkoppling någon dag, så ska jag lägga in bilder. Fast de kommer förstås inte att göra vekligheten rättvisa.

Och så en personlig hälsning till Catarina: Kämpa på med skolan! hälsar farsan.

Torres del Paine

Torres del Paine

Vi sitter i bussen igen och har lämnat det fantastiska Torres del Paine, De blå tornen (torres = torn på spanska, paine = blå på det indianspråk som pratades här en gång i tiden), som man hade sett så många gånger på bilder och nästan inte trott att de verkligen finns. Men det gör de, och nu har jag varit där. De reser sig i pompa och ståt, mitt i ett fantastiskt högfjällslandskap med snö och glaciärer på bergssluttningarna. Vandringen upp till deras fot är lång och rätt brant. Det tog på att gå och jag bestämde mig tidigt för att inte gå ända fram, eftersom jag bedömde att jag skulle behöva mer tid än vi hade. Åtta stycken gjorde det dock och de hade naturligtvis en episk upplevelse.

Själv känner jag mig helt nöjd med den vackra delen av vandringen som jag och några andra gjorde, även om jag inte såg ”tornen” på lika nära håll som de som gick ändra fram.

På kvällen grillade vi igen och jag satt kvar länge vid elden innan jag kände mig tillräckligt trött för att sova..Jag behöver ju mindre sömn än de flesta.

En annan sak som jag behöver mindre av än de flesta är värme! Jag har ju kommit till den glada åldern när man har inbyggd centralvärme och det har verkligen visat sig under dessa dagar när de flesta har på sig fleecetröjor och varma jackor och jag kör med linne och barbent, och ändå är för varm mest hela tiden. Ganska skönt faktiskt att inte behöva pylsa på sig.

Mot El Calafate

Nu är det måndag morgon den 20 februari och vi är alltså på väg igen. Nästa ställe blir El Calafate. Det innebär att vi ska tillbaka till Argentina.Det blir femte gången jag åker in i Argentina!

Från El Calafate ska vi åka till den stora Morenoglaciären. Det ser jag fram emot! Anderna levererar, det är ett som är säkert! Vilket fantastiskt vackert landskap. Tror banne mig det slår Norge! (Om man nu kan jämföra...)

Ska man klaga på något så är det möjligen vägarna. Den här delen av världen är så gott som helt asfaltsförgäten. Visserligen är grusvägarna breda och förhållandevis fina, som avverkningsvägar i Norrland, fast rakare och bredare. Men de är som tvättbrädor och förståss väldigt dammiga. Fast just nu, exakt när jag skrev förra meningen blev det asfalt! Hurra!

Tillägg en stund senare: Den asfalten varade inte länge. Bara ett par hundra meter.

Framme i Torres

Kall natt

Det är lördag morgon (18/2). Vi har sovit vid en jättemysig bensinmack (Jo det finns faktiskt sånna!) och kafeteria, som ägs av en trevlig familj. De skulle på fest, men låt oss vara i kafeterian ändå innan vi la oss. Det var kallt på kvällen och under natten sjönk temeraturen till 1,4 grader. Jag frös redan innan jag la mig och fick inte upp kroppstemperaturen på hela natten. Låg där och tyckte synd om mig själv och tänkte att jag har aldrig frusit så här mycket i hela mitt liv. (Vilket inte alls är sant, jag har frusit mycket värre många gånger, men det kom jag inte ihåg just då...) Tänkte också att jag skulle gå ner från taket och lägga mig i bussen, men tanken på att kliva ur sovsäcken kändes ännu värre, så jag låg kvar och led.

Men nu är allt på topp igen! Den inbyggda centralvärmen är i funktion igen, det har regnat lite, men nu skiner solen. Den sydchilenska stäppen är platt men vacker, bergen är mörka i bakgrunden och jag älskar den här sketna bussen!

Vackrast i världen?

Jag har sett många vackra platser och har varit på flera ställen som varit den vackraste platsen jag någonsin varit på, men nu verkar det som första platsen tagits i besittning av en ny plats. Vi är i Torres del Paine i södra Chile och jag säger bara en sak: man blir förstummad! Vilka bergsformationer! Vilken fantastisk skönhet naturen bjuder. Det finns inte ord.

I kväll har vi grillat och haft en riktigt mysig hemmakväll vid bussarna. Med de fantastiska fjällen i förgrunden var de en fantastisk upplevelse. Folk sjunger, pratar och trivs i största allmänhet. Livet är underbart.

I morgon blir det en vandring i det övervälmande landskapet. Jag tror det blir en dag att minnas resten av livet.

Underbara Ushuaia - la fin de la monde (världens ände)

Äntligen online igen!

Internetuppkopplingarna har varit urusla sedan vi var i Ushuaia, och jag har inte kommit in på bloggen. Men nu verkar det bättre, så nu blir det några inlägg på en gång.

Jag börjar med att berätta om dagarna i Ushuaia, världens sydligaste stad. Vi var där från tisdag 14/2 - fredag 17/2.

Höjdpunkt

Ushuaia visade sig vara resans höjdpunkt!  Hittills, ska jag väl tillägga, för vi har ju nästan halva resan och många upplevelser kvar.

Jag hade egentligen inga särskilda förväntningar på Ushuaia. Hade nog en vag och omedveten föreställning mig nog en utspridd bebyggelse med små plåthus med få fönster.

Det var helt fel. Ushuaia är en härlig stad med 100 000 innevånare. Den ligger på en brant fjällsluttning vid Beaglekanalen. Längs de branta backarna ligger fina hus i glada färger. Det är en blandad, skojig arkitektur, med äldre och nyare hus intill varandra.

Utbudet av affärer är stort. Det finns flera restauranger med riktigt god och vällagad mat. Det finns flera mysiga pubar med hög stämning på kvällen.

Men det bästa av allt är naturen. Staden är omgiven av spetsiga tusenmeterstoppar. På sluttningarna växer skog som slutar vi vattnet.

Ushuaia är ett paradis för vandrare, klättrare och andra äventyrare, både sommar och vinter. På vintern är det fantastisk skidåkning här, liksom isklättring, hundspann och andra snöaktiviteter. Härifrån utgår också alla antarktikresor.

Jag blev stormförälskad i denna stad, som dessutom har en mycket intressant historia som börjar för minst 7000 år sedan med yamanesindianer som flyttade runt längs kanalen och levde framför allt på att jaga sjölejon. De levde ostörda ända tills portugiserna dök upp långt senare.

Sedan kom kolonisationstiden när alla indianer utom några få dödares och de som fick leva skickades norrut som slavar. När kolonisationstiden var över följde en rad konflikter.

Under landets diktatortid deporterades revolutionära studenter från Buenos Aires och andra städer till Ushuaia, där många fänglsades eller försvann.

Senare regeringar har lockat människor till staden med höga löner i aluminiumfabriken och erbjudanden om ett stycke mark och ett hus. Numer är turismen den största näringen och många har flyttat dit för de fantastiska möjligheterna till friluftsliv och det behagliga vinterklimtatet vid havet. (Det blir aldrig kallare än -15.)

Det finns såklart mycket, mycket mer att berätta om Ushuaias historia, till exempel Charles Darwin var där och inspirerades till evolutionsteorin när han åkte på Beaglekanalen.

I hans kölvatten åkte också vi på en helt fantastisk båttur i onsdags. Vi körde till små öar med tusentals fåglar, framför allt olika skarvar. Med den lilla båten kunde vi komma riktigt nära, utan att störa dem. Bland fåglarna låg också små kolonier med sjölejon, som vi också kom väldigt nära.

Sedan rundade vi Beagleskanalens signum, fyren i västra infarten och slutligen lade vi till vid en ö där vi gick i land och fick lära oss lite både om den intressanta floran i kanalområdet och om yamanesindianerna. Vi gick också upp till toppen på ön och begajstrades av den majestätiska utsikten över kanalen och de höga fjäll med snö och glaciärer, som omger den åt alla håll.

Smaragdsjön

Vid 5-tiden samma kväll åkte Åsa, Kajsa, Sandra, Linus, Niklas och jag till Laguna Esmeralda. Det är en liten sjö som ligger insprängd mellan höga fjäll som sluttar brant mot vattnet. Den som har varit i Trollsjön vet vad jag menar; det var en tvillingupplevelse att komma dit, när man varit i Trollsjön flera gånger, som jag.

För att komma till Laguna Esmeralda vandrar man genom vacker terräng i 5 km. Det är ömsom skog och ömsom myr och under stor del av tiden vandrar man längs en å (jokk på ren svenska) som rinner från sjön.

Det går uppåt men är inte brant. Efter den sista uppförsbacken ser man plötsligt sjön som bara ligger där och är vacker. Klart grön med de höga bergen alldeles intill.

Det var som sagt en tvillingupplevelse med Trollsjön och för första gången på hela resan tänkte jag på vad jag gjorde veckorna innan jag åkte hemifrån; sökte jobb i Abisko!

En härlig vandring var det och på vägen tillbaka fick vi se bävrar i ån. De hade antagligen precis stigit upp och höll på och käkade bara några meter framför oss.

På kvällen gick vi och åt på stans lammspecialistrestaurang. Vi fick en middag som jag sent ska glömma! Stora härliga nygrillade bitar av lamm som smakade fantastiskt. Och så snart det blev slut på fatet kom de med mer.

Första kvällen

Nu inser jag att jag inte har skrivit om första kvällen. Då gör jag väl det nu, även om det blir i ”fel” ordning.

Vi kom ju dit i tisdags eftermiddag och det som kändes viktigast just då var att duscha. Vi bodde på ett trevligt vandrarhem mitt i stan, där vi bodde i sexbäddsrum med våningssängar.

Efter en kort promenad för att bekanta oss lite med stan och köpa biljetter till båtturen, gick Åsa, Niklas, Lars-Åke och jag och åt på en restaurang som hade de godaste ryggbiffar man kan tänka sig. Sedan träffades de flesta av oss på en irländsk pub inte långt från vandrarhemmet, där det var proppfullt med folk och riktigt trevligt.

Eldslandets nationalpark 

I torsdags åkte jag tillsammans med fyra andra, till Eldslandets nationalpark, där vi gick en fyratimmars skogsvandring längs en sjö med höga berg i bakgrunden.

När vi kom tillbaka till stan gick Niklas och jag en liten sväng på stan och köpte bland annat argentinsk choklad som vi smakade på kvällen. Efter det blev det ett par pubbesök för mig.

Ja det var Ushuaia, en stad som jag hoppas jag kommer att besöka igen. Om inte annat för att åka till Antarktis!

Nu är det fredag och vi har åkt vidare. För ett par timmar sedan åkte vi in i Chile och nyss åkte vi färjan över Magallan sund. Då fick vi se svartvita delfiner. Jättevackra simmade de graciöst omkring. Jag kommer inte ihåg vad arten heter. Nån som vet? Annars får jag väl kolla upp det vid tillfälle.